MsLovecraft RUNNING

RSS
Apr 2

Gamla livet slutar nu

På grund av allmänt fult och osmidigt Tumblr så lägger jag ner den här bloggen efter två och ett halvt år. Välkommen till min nya blogg! —> http://loparlinda.blogspot.se/

Om man hade kunnat få guldstjärna i gastroskopi så hade jag fått det, enligt sköterskorna!
Som synes på bilden ovan så har jag gastrit, det vill säga en inflammation i magslemhinnan, därav mina magproblem. Av alternativen andra tänkbara alternativ såsom cancer, magsår och hypokondri så var det här definitivt den bästa upptäckten: relativt lindrigt och lättfixat.
Det var med andra ord en spännande semesterdag jag hade idag, som inkluderade både en resa utanför kommungränsen och en guidning av mina inre organ. Ska fortsatt ägna mig åt att inte stressa (för det är ju så enkelt), dricka kaffe eller alkohol, istället fortsätta äta regelbundet samt ta 20 mg esomeprazol i fyra veckor och därefter trappa ner. 
Så så var det med den saken.

Om man hade kunnat få guldstjärna i gastroskopi så hade jag fått det, enligt sköterskorna!

Som synes på bilden ovan så har jag gastrit, det vill säga en inflammation i magslemhinnan, därav mina magproblem. Av alternativen andra tänkbara alternativ såsom cancer, magsår och hypokondri så var det här definitivt den bästa upptäckten: relativt lindrigt och lättfixat.

Det var med andra ord en spännande semesterdag jag hade idag, som inkluderade både en resa utanför kommungränsen och en guidning av mina inre organ. Ska fortsatt ägna mig åt att inte stressa (för det är ju så enkelt), dricka kaffe eller alkohol, istället fortsätta äta regelbundet samt ta 20 mg esomeprazol i fyra veckor och därefter trappa ner. 

Så så var det med den saken.

Sammanfattning av marathonprogrammet vecka 17

Antal kilometrar: 55.

Antal kilometer på långpasset (i sol!!): 26.

Övrig träning: Core, höftböjare, klättring.

Veckans allmäntillstånd: börjar ordna upp sig efter en tids motgång. Inställda jobbmöten gjorde att jag för en gångs skull kunde sluta tidigt i fredags istället för att som vanligt ägna eftermiddagen med skyddsombudsmöte om den åh-så spännande pågående omorganisationen. Eftersom jag ska tillbringa måndagen på sjukhus och tisdagen på utbildning så kändes det som om jag praktiskt taget gick på semester när jag hänvisade kontoret till “åter 2 april”. Mer bra: Solsken hela helgen. Tittat på kaninhoppning. Hittat och vunnit ny vårjacka i en tradera-auktion för en tiondel av nypriset. Klättrat i Jönköping som gick fantastiskt bra (kamin, “den röda”, “den gröna”, “den sneda röda”, “den spräckliga på vänstra väggen”, “den rosa med ordentligt överhäng” och lite till), eller vad det nu kallas när man är på min nivå, men jag överträffade åtminstone mina egna förväntningar. Toppade utflykten med att hitta en libanesisk restaurang (!) med schyssta priser (!!) och trevlig personal (!!!). 

Det var det bra.

Det dåliga är att jag har “håll” lite då och då, inte bara när jag springer utan även när jag ligger i soffan eller står upp, vilket gör att jag inte misstänker “håll” utan snarare någon magrelaterad problematik, även om det inte sitter på samma ställe som jag brukar ha ont, så det är väl för väl att jag ska till magdoktorn imorgon. Eftersom jag har varit medicinfri den senaste veckan betyder det att jag har varit “tvungen” att äta ungefär sju gånger så mycket som vanligt eftersom obehagen ökar om jag är det minsta hungrig. Kombinerat med ett antal veckors ikapp-ätande sedan min lite väl låga dagen-efter-sjukhus-vikt så är jag inte det minsta smal och smärt längre, typ mirakel att jag överhuvudtaget kommer i mina kläder, och mina tidigare antydan till abs är ett minne blott. Gårdagens klätter kändes som om jag var på fat camp, för även om det var tekniskt “bra” så kändes det i kroppen att jag är tyngre än vanligt. Matfronten behöver med andra ord styras upp och tid till Framgångscentrum ligger fortfarande ett antal veckor fram i tiden, så jag kommer att få behöva göra grovjobbet själv. Tänker dock att det blir ett naturligt omtag efter morgondagens läkarbesök när jag vet vad eller om jag behöver jobba mot (förutom hjärnspökena). Magsår? Katarr? Cancer? Eller kanske ingenting alls? 

Minus i karmapotten

Universum är allmänt emot mig just nu. Vart jag än vänder så dyker det upp en slutfaktura här, en restskatt där, en missad traderaauktion, en dubbelt så dyr som budgeterat badrumsoffert. Gillar verkligen inte känslan av otacksamhet, att världen liksom skulle vara skyldig mig något, men precis så kändes det idag.

Ville allmänt gräva ner mig och dö. Men inget på teve och inget kul att äta. Och det är ju inte som att det gör någonting bättre. Men om det är någon gång jag har känt mig “omotiverad” att löpträna så var det idag. (Gårdagen var ingenting i jämförelse.) Och så 3*3 kilometer tröskel på det. Man får fan ingenting gratis. Förutom håll under uppvärmningen, då, som en riktig nybörjare.

Det visade sig vara ett utmärkt pass för idag. Bara att hoppa på och hålla i sig och vips var en tredjedel över. Nittio sekunders ståvila och så på’t igen. Efter andra vilan var det bara en trea kvar, vilket är mindre än fjorton minuter. Snabbt ut och snabbt hem igen.

Nu återstår bara att täppa till det läckande hålet. Vad är det som felar? Vad är det jag har glömt? Varför har jag sånt oflyt just nu? Måste hjälpa gamla tanter över gatan, inte blänga snett på tiggarna och önska att de ska åka tillbaks till Rumänien, inte hosta demonstrativt efter äckliga rökare på stan. Måste ställa saker till rätta. Måste bli en bättre människa. Måste hamna på plus igen.

The return of the fodrade löpartights

Svinkallt ute med blåst och ispiskande regn ikväll men behagligt när jag väl kom ut på en distansmil, iklädd fodrade tights, varma tröjan, reflexväst och pannband - som om det var vinter igen. Kroppen överraskande lätt och smidig trots medicinfri. Nu passar det, liksom. Kanske var det för att den kände igen sig i dagens (o-)väder och inte alls hade lust att prestera i solgasset i söndags. Märklich.

Före dess ångest över att få tag på hotellrum i Stockholm till marathonhelgen. Hade glömt bort det där med övernattning och trodde i mitt stilla sinne att det räckte med varsin nummerlapp och packa bilen full med löpargrejer, tills det kom en käck påminnelse från marathon.se om att hotellbeläggningen i Stockholm detta datum redan är på 81%. Oj då. Men till slut hittade vi ett hotellrum som uppfyllde kraven:

Frukost. Middag. Dubbelsäng. Bilvänligt. Gratis parkering. Wi-Fi. Lugnt läge. Nära tunnelbane- eller pendeltågstation i anslutning till röda linjen. Kort restid från Stadion. Inte jättedyrt.

Dessa krav verkade halvt omöjliga att uppnå tills vi fick syn på Welcome Hotel i Järfälla, endast 20 minuter bort med kollektivtrafiken, vilket är mindre än förra året när vi bodde “centralt” på Torsgatan, ganska exakt vid 37 km-markeringen men hade en dryg kilometer att gå från t-centralen i ösregn. Hellre då några minuters längre resväg men krypavstånd från hållplatsen. Som bonus har de förresten utomhuspool där i Järfälla (!).

Allmän svacka

Motivationen har räckt tills nu. Fast egentligen tror jag inte på motivation. Antingen gör man, eller så gör man inte, och så får man vara fine med vilket. “Man ska inte bryta i soffan”, som det bekant heter.

Men nu har jag inte lust längre. Det är svinkallt ute. Det kommer att bli mörkt innan jag är klar. (Varifrån fick jag styrkan att ge mig ut tusen gånger i ösregn och kolmörker? Vissa dagar är jag mycket hellre löpare i teorin än i praktiken.) Jag vill mycket hellre ligga i soffan och äta. Varmt och slött, ska det vara.

Förutom att maten smakar bättre ifall man har ansträngt sig lite först.

ISTJ

Har ägnat dagen åt att göra Meyers-Briggstestet, liksom för att få det på pränt att jag är en introvert, asocial typ som hatar folk som inte passar tider och meningslösa former av samverkan och som hellre stannar hemma än går ut bland folk och utsätter sig. (Det är tydligen Greta Garbo och jag.)

Som om det är en nyhet att jag lever inuti mitt eget huvud, liksom. Som exempel kan nämnas att Mannen med den röda cykelhjälmen, som jag möter till och från jobbet, är en av mina bästa vänner utan att han vet om det.

Being Linda är jättekul mest hela tiden. Nackdelen är att trots att omgivningen tar mycket energi så ger den också energi, iallafall under rätt omständigheter. Och just nu har jag ingen och har inte direkt gjort saken bättre för att skaffa mig någon heller.

Har stängt in mig på kontoret hela dagen och undvikit alla former av social interaktion. Har satt ut omeprazolet och analyserar minsta upplevelse i magtrakten i väntan på att helvetet ska slå till. Har vaknat tidigt på morgonen i en svettpöl igen. Har inte fått återkoppling från Framgångscentrum än om när (om?) jag ska dit. Har inte ens vett att uppskatta det fina vädret.

Dagens tre: Ensam. Ledsen. Obetydlig.

Sammanfattning av marathonprogrammet vecka 16

Antal kilometrar: 44.

Övrig träning förutom löpning: Core, höftböjarövningar. 

Veckans allmänna analys: Ösregn i tisdags=sprang tröskel istället för lätt distans, vilket slet för mycket, samt drog på lite väl bra på mitt-i-veckan-långpasset i torsdags. Kombinerat med stillasittande på jobbet och allmän ignorans av höger lårs utsida=löparknäkänning, vilket ledde till förkortat backpass i fredags kväll. Hence de där tre sekundrarna som fattades från en anständig tid på seedningsloppet. 

MEN. Några timmar efteråt är jag mycket sugen på revansch. Någon gång när jag har varit på gastroskopin och fått ordning på vad det är som är fel på min mage, that is. Åsarpsloppet ligger bra i tid - en vecka före Stockholm Marathon - och dessutom kom jag trea där år 2010 efter en vin- och chokladlunch. Jag ledde i nio kilometer och blev omsprungen precis på slutet. Kanske dags att återvända till ett ställe där chansen för pallplats är stor samt träna på det här med korta distanser. 

I övrigt har det här inte varit någon speciellt bra vecka, rent fysiologiskt. Har somnat i soffan på kvällarna eftersom kroppen tydligen tycker att det är väldigt krävande att få mens för första gången på några månader. Som extra bonus vaknar jag istället på nätterna av att jag har svettats ner sängen. Dessutom har jag fått en finne i pannan, vilket jag knappt hade ens i tonåren. Svettproduktionen har dock varit likvärdig… Kul med hormoner!

Nästa vecka har dock potential att bli ännu sämre eftersom jag har tagit sista magsårsmedicinen idag i väntan på gastroskopin. #positiv

Seedningsloppet Göteborg

Kändes väl sådär, kan man väl säga. Noll fart, kan verkligen inte det här med att ta ut mig. Ont i magen från start till mål. Mycket sugen på att aldrig mer springa på tid. Övervägde att börja grina så snart jag kom i mål för att tycka synd om mig själv extra mycket som gjorde så bedrövlig tid. Förutom att det skulle krävas att jag kom i mål först.

Ett varv gick. Håhåjaja. Bara ett varv kvar. Hade lika gärna kunnat vara tjugo varv (det hade förmodligen gått lika långsamt). Obefintlig spurt. Halta och lytta hade förmodligen kunnat passera mig på upploppet.

Kom i mål till slut och fick en liten medaj och en liten kexchoklad. Kändes först inte värd att få några presenter alls eftersom jag var så kass. Halvhjärtad insats på en halvhjärtad distans. Åh, the shit, helt enkelt.

44:02.

Enda trösten är att min klocka tydligen går före, så om man drar av de 33 sekundrarna för de “extra” 200 metrarna som min klocka ansåg att jag gjorde så sprang jag “milen” på 43:30 - som jämförelse till det där testloppet på “43:44” som jag gjorde för några veckor sedan. Och jämfört med Kretsloppets 45:40 från i höstas så är det ju en definitiv förbättring, bristande fartträning och löparknäkänning till trots.

Dessutom kom jag på plats 42. Alltid något.

Andra halvan av Fjällgatans LK gjorde 40:36. Gissar på sub 40 på Kretsloppet.

Edit: om jag räknar rätt så är placering 42 av 836 startande lika med topp 5%. Så okej, då är jag nöjd.

Mitt-i-veckan-långpasset är tillbaka!

Har inte haft mitt-i-veckan-långpass sedan sextimmarsprogrammet i höstas. Så i slutet av oktober, kanske? Det var ett kärt återseende. Om nu 17k + fartökningar kan räknas som långpass, men sure.

Sprang en extraslinga före och efter old faithful Sjömarkenskolan och hem. Perfekt väder: uppehåll, vår i luften, ljust till sju och pigga ben. Hade tröjan utanpå klockan så kollade inte splitsen förrän jag kom hem. Negative split som vanligt, ligger stadigt strax under 5:30 utan ansträngning.

Kroppen stark. Rapade pyttipanna sedan god-lunchen. Styrkeövningarna för höftböjarna går lättare och lättare. Så: bra kväll!