MsLovecraft RUNNING

Triathlon och höst

De senaste dagarna har jag ägnat åt en slags förenklad triathlon: Cykla hem från jobbet, ut och springa med en gång, hoppa in i duschen. Den revolutionerande upptäckten att jag inte måste äta och sedan mellanlanda i soffan först har kommit sig av att jag har börjat äta om möjligt ännu mer till mellanmål på eftermiddagsfikat. För till skillnad mot typ alla jag känner så måste jag äta MYCKET och OFTA. Det är ingen idé att försöka låtsas som att jag står mig på lunchen, inte ens om jag kompletterar med en frukt (detta idiotiska påhitt till mellanmål; finns väl ingen människa som blir mätt på lite vatten och snabba kolhydrater) tills jag kommer hem, för det gör jag inte. Jag äter alltså:

Frukost (paltbröd, fil och lingon), mellanmål (t ex smörgås), lunch, mellanmål (t ex ägg och banan), mellanmål igen (typ smörgås/kaka/rester), middag. Ibland äter jag efterrätt efter middagen också. Plus att jag gärna dricker chocoffee ur kaffemaskinen på fikat, mjölk till middagen och lättöl till lunch för att få i mig lite mer av allt som är kul här i livet. Så fort folk pratar om periodisk fasta eller säger saker som “alltså, jag äter inte så mycket till lunch… och inte till middag heller, bara några smörgåsar” så måste jag typ äta något omedelbums så att jag inte ska smittas att göra något lika korkat.  

Idag är det höst igen. Sommaren gick uppenbarligen fort, thank God. +13 grader och sol, och det är kallt i luften på det där sättet som det är när det är höst. Helt fantastiskt. Och efter flera veckor av mental förvirring så verkar det som att jag äntligen är inuti mitt eget skinn igen.

Löpning och identitetsskapande

Prettorubrik men det här med att skapa mening i tillvaron dårå. Har insett att jag har samma relation till löpning som folk har till sina jobb. In case of arbetslöshet så tappar de taget om tillvaron. Men jag är varken utbildningshandläggare eller timlärare, det är bara vad jag jobbar med. Men däremot så är jag tydligen löpare, liksom mot min vilja. Jag trodde att jag kunde stå emot, att bara ha löpningen som ett verktyg för att bli smalare, friskare, smartare. Men utan löpningen är jag tydligen fucked.

Speciellt nu när det är sommar och varmt, vilket gör mig mentalt förstörd. Och så går det en dag, max två, sedan är effekterna från det föregående träningspasset ur kroppen. Som en knarkare så behöver jag mer. Och mer. Och mer. Det lämnar mig inte ifred. Jag kan inte vara utan. Känslan av jaget och självet och hela baletten börjar lösas upp i konturerna och i mitten öppnar sig den stora avgrunden: en rastlös och osmickrande personlighet med alldeles för dålig musiksmak och ett välutvecklat intresse för alkohol och osunda relationer till andra människor.

Så jag börjar ställa in. Först själva löpningen, för att jag inte ska få för mycket. Sedan de sociala aktiviteterna, för att jag inte längre kan stå emot löpningen och känslan av identitet den ger mig. Sedan alla andra slags aktiviteter, för att jag inte kan få nog. För att jag tappar mig själv igen så fort jag slutar springa.

Vilket är en skitsmart strategi att implementera veckan före Stockholm marathon, men jag kan inte hjälpa det.  

Dra åt helvete, gubbjävel

Samtal med granne, som jag har märkt sedan tidigare saknar alla slags social skills och tyvärr har ett intresse för löpning, ser mig komma hem från löprunda:

• Då blev det inget Göteborgsvarv i år (oklart om detta är en fråga eller ett påstående)
• Jo, men jag bröt.
• Varför det?
• För att det var så jävla varmt.
• Men så varmt var det väl inte?
• Eh, det var 28 grader i skuggan och åskhetta, det funkar ju inte att springa då.
• Men det är väl inte så många som bryter (fråga? påstående? fortfarande oklart)
• Eh, jo. Det var massor som bröt, 700 på första milen bara och massor efter det och folk som åkte till sjukhus.
• Men 90 % klarade sig?
• Alltså, folk fick åka till sjukhus.
• Men inte eliten? I så fall är du dåligt tränad.
• Eliten gjorde tre minuter sämre än förra året. Alltså det var tufft för ALLA i år.

Att bryta lopp/ambitioner

Nu har jag pratat med en massa personer om Göteborgsvarvet och precis alla har utan omsvep sagt att det är så himla BRAAA att jag bröt i tid, att jag känner mina egna gränser, är förnuftig osv.

Det fattar väl jag också att man givetvis ska bryta om man mår fysiskt dåligt. Men är det sunt att vara besatt av tiden? Och att samtidigt ha tappat förmågan att gå utanför sina ramar överhuvudtaget?

För jag hade säkert kunna pressa mig runt utan allvarligare fysiska men, om än med en kass sluttid. Och det ville jag inte ha. Liksom, ska jag plågas i värmen så ska mitt mål vara inom räckhåll och let’s face it, det var det inte i åskhettan.

Jag förlorade liksom tilltron till mänskligheten i allmänhet och min förmåga att kämpa i synnerhet förra göteborgsvarvet i ilskan över trängseln och att jag inte fick göra mitt bästa. Och sedan dess har jag liksom inte ansträngt mig eftersom känslan i bakhuvudet är att det ändå inte är lönt. Hej inlärd hjälplöshet, liksom.

Med mindre än två veckor kvar till Stockholm marathon så undrar jag ju hur det kommer att gå. Inte vädermässigt, för nu när Göteborgsvarvet och årets varmaste dag är ur världen så kommer det förmodligen vara +13 och regn som vanligt resten av sommaren (hurra!), men för att jag inte kommer att kunna prestera. Att jag inte kommer att kunna springa hela sträckan. Att jag inte kommer att kunna springa överhuvudtaget.

För så fort jag inte har sprungit på en till två dagar så tror jag på allvar att jag har glömt hur man gör för att springa överhuvudtaget, eller kanske på sin höjd att jag klarar av att jogga max en kilometer i snigelfart. Jag vet inte var det kommer ifrån, för på träning sätter jag nya personbästa i princip varenda vecka. Men det är som om att min lånade tid, då när jag gjorde klassikers och sprang marathon på löpande band utan att ha tränat före, liksom har runnit ut, och att varje session numera är på övertid.

Detta trots att jag inte har några nya skador, trots att alla gamla skador nästan har läkt helt, trots att jag rent fysiskt är i bättre form än vad jag någonsin har varit. Men huvudet är någon annanstans.

Veckans klätter

Veckans klätter var på Labbet. Efter några extremt stillsamma leder, där jag för övrigt konstaterade att jag inte alls är så bra i höften som jag trodde att jag är nu för tiden, så klättrade jag två plattor 7A. Sedan blev det för svårt, men det är ju försöket som räknas. Och för första gången bekom höjden mig inte det minsta.

Göteborgsvarvet igen, dårå

Egentligen stör det mig inte alls att det inte blev mer än knappa 5k igår; ingen urladdning, ingen kexchoklad, ingen medalj. Egentligen kan man ju fråga sig varför jag överhuvudtaget springer lopp eftersom jag hatar trängsel, alla köer, alla människor, att passa tider. Egentligen kan man ju fråga sig varför jag springer långdistans överhuvudtaget eftersom jag hatar att anstränga mig länge; att liksom vara fast i ett helvete som aldrig går över.

Det finns flera svar på frågan, men ett av dem är just därför. Därför att jag måste vara utelämnad, exponerad, fast i ett helvete som jag inte styr över för att kunna komma åt och ta kontrollen över mitt inre helvete.

Det öppnar sig inte förrän efter ett tag, när jag har sprungit tillräckligt länge för att inte stå ut med mig själv längre. Jag styr inte över när det händer och jag kan inte förutsäga exakt när det sker. Men när det väl händer så står allting still:

Tiden, luften, vattenytan på den mörka sjön som plötsligt öppnar sig och tar emot mig. Och jag kan vila där, utan frågor utan svar, i det som bara är, tills till slut den kastar ut mig och ytan sluter sig igen, sömlöst.

Och detta blev jag alltså berövad från igår.

Göteborgsvarvet=DNF

För första gången har jag brutit ett lopp. Yep, I did not finish. Göteborgsvarvet visade sig från sin bästa sida: 28 grader i skuggan, startpuls på 140 och åskhuvudvärk. Var gråtfärdig efter typ en kilometer. Bestämde då för att springa till 5-kilometersmarkeringen där jag visste att Ellinor och Jonny skulle stå och heja.

Sammantaget höll jag ett lysande 5:10-tempo med en puls på 176. Som det blir när man tvingas springa i sirap. All medhavd vätska var slut efter 4k och svetten rann för glatta livet. Jag är verkligen inte gjord för sommar och hade jag fortsatt så hade jag förmodligen varit en av alla dem som åkte ambulans. Så jag storgrät en stund och lämnade sedan in nummerlapp och chip till en funktionär.

Göteborgsvarvet imorgon

Är redo så till vida att pulsklockan är laddad och träningskläderna är tvättade. I övrigt känner jag mig otränad, ångestriden, full av myrkrypningar och har mest tillbringat dagen med att dricka kaffe med olika personer. Givetvis är det +26 grader i skuggan och jag har redan lyckats bränna mig på bröstet. Kommer att bli bra, det här.

Träning inför Göteborgsvarvet!!!!11

Efter ett tag på soffan utan svar på random mail i facebook-chatten och med patienser som inte ville gå ut så insåg jag att ingen skulle älska mig villkorslöst, inte ens jag själv, så jag bytte om och drog ner till Ramnasjön för 5*1000 meter skojsigheter.

Inga personliga rekord idag, men från att i princip ha somnat gående på vägen hem från jobbet och ställt in mig på att skita i Göteborgsvarvet så är jag nöjd med att jag överhuvudtaget gjorde en ansats att prestera. Det, och att sedan få skråla ohämmat till Come Undone i duschen.

Träning inför Göteborgsvarvet !!!11

Eller hur. Efter världens längsta jobbvecka (dessutom är det bara onsdag idag! hur är det möjligt?) som har bestått dels av skitlånga grupputvecklingsövningar, dels av att ALLT (läs: skrivaren och kopiatorn) har krånglat så är jag inte direktfit for intervallpass. Näru, här ska sovas på soffan i väntan på bättre tider.