MsLovecraft RUNNING

RSS
Sömnlös morgon. Det här är förresten utsikten från Abisko fjällstation: Torne träsk (som inte är ett träsk i meningen lera och alligatorer utan en vanlig insjö, om än stor), fjäll, låga moln. Hur hamnade jag här?

Anlände till Riksgränsen med planer på Kebnekaise. Naturen lömsk, människorna liksom ohågade och vandringslusten infann sig inte. Det gjorde däremot ett otäckt vad, kängproblem och feberfrossa. 

Efter en tältnatt i Gatterjaure kom vi fram till raststugan i Stuor Kärpel kanske halv tre på eftermiddagen. Där får man inte sova om det inte är en nödsituation. Det var det. Jag sov i princip i arton timmar. Dagen efter tittade vi på naturen, min känga och mina visserligen avtagande frossbrytningar men konstaterade att det inte skulle vara värt det. Så vi gick tillbaks. 

Sten och lera är ingen hit när man är så trött att man knappt kan stå på benen. Ett bergspass var inte heller särskilt kul med tanke på att vänsterkängan måste vara väldigt löst snörad om jag inte ska få ont. Jag grinade i princip hela vägen tillbaks till Riksgränsen. Mest för att jag var rädd att kroppen och naturen liksom svek mig. Förra sommarens vandring i Padjelanta kunde vara mer eller mindre jobbig, men jag upplevde den aldrig som potentiellt farlig. Det kunde det ha varit nu. 

Väl åter i civilisationen började vi planera för resten av semestern. Dåligt väder i hela Sverige så vi kan lika gärna backpacka i Norrland som att åka hem. En natt till så skulle jag dessutom vara helt frisk. Gott om tid men inte vandra alltför långt eller i alltför besvärlig terräng så att jag kan gå i sandaler alternativt inte behöva snöra åt vänsterkängan. Vi halvlåg på soffa i ett folktomt vandrarhem och såg ut över vattnet lite snett till höger. 

“Där borta ligger treriksröset. Där slutar Sverige.” 

Så nu är vi på väg dit. Vi bara mellanlandade lite i Abisko för att äta upp oss. Vi är Svenska turistföreningens bästa kunder.

Sömnlös morgon. Det här är förresten utsikten från Abisko fjällstation: Torne träsk (som inte är ett träsk i meningen lera och alligatorer utan en vanlig insjö, om än stor), fjäll, låga moln. Hur hamnade jag här?

Anlände till Riksgränsen med planer på Kebnekaise. Naturen lömsk, människorna liksom ohågade och vandringslusten infann sig inte. Det gjorde däremot ett otäckt vad, kängproblem och feberfrossa.

Efter en tältnatt i Gatterjaure kom vi fram till raststugan i Stuor Kärpel kanske halv tre på eftermiddagen. Där får man inte sova om det inte är en nödsituation. Det var det. Jag sov i princip i arton timmar. Dagen efter tittade vi på naturen, min känga och mina visserligen avtagande frossbrytningar men konstaterade att det inte skulle vara värt det. Så vi gick tillbaks.

Sten och lera är ingen hit när man är så trött att man knappt kan stå på benen. Ett bergspass var inte heller särskilt kul med tanke på att vänsterkängan måste vara väldigt löst snörad om jag inte ska få ont. Jag grinade i princip hela vägen tillbaks till Riksgränsen. Mest för att jag var rädd att kroppen och naturen liksom svek mig. Förra sommarens vandring i Padjelanta kunde vara mer eller mindre jobbig, men jag upplevde den aldrig som potentiellt farlig. Det kunde det ha varit nu.

Väl åter i civilisationen började vi planera för resten av semestern. Dåligt väder i hela Sverige så vi kan lika gärna backpacka i Norrland som att åka hem. En natt till så skulle jag dessutom vara helt frisk. Gott om tid men inte vandra alltför långt eller i alltför besvärlig terräng så att jag kan gå i sandaler alternativt inte behöva snöra åt vänsterkängan. Vi halvlåg på soffa i ett folktomt vandrarhem och såg ut över vattnet lite snett till höger.

“Där borta ligger treriksröset. Där slutar Sverige.”

Så nu är vi på väg dit. Vi bara mellanlandade lite i Abisko för att äta upp oss. Vi är Svenska turistföreningens bästa kunder.